Sveriges infrastruktur är eftersatt på många områden. I både järnväg, energiproduktion och vatten behövs stora investeringar de kommande åren. Samtidigt ska nya industrietableringar och gruvor komma på plats som en del av den gröna omställningen. Hur vi kommunicerar under dessa processer kan göra en betydande skillnad, här kan du läsa hur?
För alla dessa miljardprojekt kommer tiotusentals timmar att plöjas ned i tillståndsprocesser. Det har redan skrivits mycket om hur komplicerade och tidskrävande dessa processer är. Enligt en uträkning från Vattenfall tar det till exempel sju till tio år från att hitta en lämplig plats för en vindkraftspark till påbörjad byggnation. Men det finns sätt att korta processerna.
Börja i rätt ände
De flesta projekt börjar med att bestämma en plats för etablering, därefter ritar man upp hur etableringen ska se ut och var det kommer grävas, dras vägar, ledningar och annan infrastruktur. När man har ett relativt färdigt förslag påbörjar man förankringen med närboende och andra som påverkas, för att först då kanske upptäcka att det finns ett massivt motstånd mot etableringen och viktiga faktorer som missats i projekteringen: kanske en rödlistad blomma här, en cykelväg för barn till skolan där, ett älskat skogsparti eller en omhuldad tjärn.
Tillståndsprocessen överklagas vanligtvis i flera steg. Projektet får planeras om och anpassas. Det tar ytterligare år innan projektet kan komma till stånd. Om de närboende ändå inte är nöjda kanske bygget till och med stoppas av protester efter att det fått tillstånd.
Risk för kapitalförlust och minskat förtroende
Varje månads försening av ett infrastrukturprojekt, med konsulter, jurister, entreprenörer, kapitalkostnader med mera kan kosta miljontals kronor. Dessutom riskeras projektägarnas varumärke och förtroende av de konflikter som utspelas i media.
Tänk om projektet hade kunnat göras lite annorlunda från början? Att man också tittar mer långsiktigt på de kommunikativa riskerna och möjligheterna. Utfarten dras åt andra hållet, byggnaderna ritas lite lägre, etableringen flyttas 100 meter, transporterna planeras till vissa tider.
Dialog och acceptans
För Svensk Kärnbränslehantering, SKB, blev betydelsen av lokal förankring väldigt påtaglig när de skulle utföra några av de första provborrningarna för ett slutförvar 1979. Deras försök att borra i Tanums kommun stoppades av en folkmassa på över 1 000 personer och motståndsrörelsen Rädda Kynnefjäll bildades. Föreningen bevakade sen sitt berg dygnet runt i hela tjugo år.
När SKB började om sin lokaliseringsprocess så vände man på frågeställningen och utgick i stället från de kommuner där det fanns en lokal acceptans. Intresserade kommuner fick anmäla sitt intresse. Efter noggranna undersökningar där Oskarshamn och Forsmark konkurrerade om att få förvaret föll valet på Forsmark som hade bäst berggrund.
Skapa plattform för samarbete
Andra länder har vallfärdat till Sverige för att ta reda på hur SKB lyckades få kommuner att slåss om att få ett slutförvar. På de flesta ställen råder fortfarande NIMBY, not in my backyard, och det är bara Sverige, Finland och Frankrike som för närvarande har en plats klar.
Att prioritera rätt från början är avgörande för att säkerställa framgången för ett infrastrukturprojekt. Erfarenheten från SKB visar tydligt att en proaktiv och inkluderande strategi kan göra stor skillnad. Genom att förstå och respektera de lokala samhällenas synpunkter kan projektledare inte bara undvika motstånd, utan även skapa en plattform för samarbete och gemensamma lösningar.